Anhörighelg 2016 - Reflektion från en anhörig medlem

Reflektion efter en annorlunda helg

Jag har i förväg kollat in hotellets hemsida, det ser riktigt bra ut: afternoon tea, spa, trerätters osv. Härliga förutsättningar för en fantastisk vistelse.

Vi är en ganska stor grupp som ska träffas, och många av personerna som ingår i gruppen har jag aldrig tidigare mött. Det blir kramar av bekanta ansikten och handhälsningar med nya.

Konferenslokalen som vi ska använda oss av är ljus och luftig, där finns en behållare med vatten som står och bubblar i ett hörn, frukt och godis på ett bord och givetvis precis som sig bör - ett litet block med en penna till vid varje sittplats vid det stora u-formade bordet. Allt är som det ska. Eller?

Vi intar våra platser. Språkrören hälsar oss välkomna och som man ofta gör när man är en grupp så kör vi en presentationsrunda.

Vi är en grupp människor med olika bakgrund, titlar och befattningar men det är inget som är relevant här. Man ser mot den som talar som för att skicka denne all styrka man kan när presentationen fortgår.

Mitt emot mig sitter kvinnan, som var en ung tjej, när en annan kvinna misshandlade henne svårt och brutalt slog ihjäl hennes två små barn.
Strax bredvid henne sitter tjejerna vars pappa knivdödades av sin sambo.

Åt höger sitter mamman till de två små pojkar som blev innebrända efter det att deras pappa tänt eld på huset med just denna avsikt.

Efter henne sitter mor och systrar till en ung kvinna som även hon föll offer för lågorna som tänts av en ex-pojkvän som inte kunde acceptera att hon ville gå vidare.

Kvinnan bredvid mig, hennes syster hittades paketerad i fem lådor och väskor, det var priset som hon fick betala när hon följde med en ”vän” hem.

Och slutligen på min vänstra sida sitter mamma till tjejen som miste livet då hon sköts till döds av en s.k. seriemördare.

Dessa människor, vars öden jag så väl minns från medias rapporteringar, nu sitter jag mitt ibland dem. Vad säger man? Hjärtat bultar stenhårt i bröstet och det är tungt att andas.

Vilka superkrafter de har, dessa anhöriga. För som en röd tråd genom många och långa diskussioner denna helg så kommer vi hela tiden tillbaka till det faktum att när det värsta som kan hända i livet har hänt- då finns inte samhället där.

Man häpnar och nästan småskrattar emellanåt, när man hör om poliser som inte hinner ordna med något stöd till de drabbade för att ”det är midsommar och klockan är ganska mycket”. Om familjen som fick betydligt mycket mer stöd av journalister än av det samhället som deras skattepengar finansierar. Psykologer och kuratorer som inte vill tala om de obehagliga sakerna. Smärtan hos syskonen till en mördad människa när denne inser att syskonskap inte räknas inom juridiken och hos försäkringsbolag. Det är uppe på all sorg en kränkning utan dess like - du är inte viktig.

Konstiga besked av rättsväsende och staten när det gäller skadeståndsbiten, som något paketpris räknas det ihop när man förlorat två anhöriga för ”sorgen blir ju inte större för att de är två”, men de var ju två unika individer?!

En av männen säger upprört vid mer än ett tillfälle under helgen att han skäms för sitt Sverige. Man tror att man ska få hjälp och stöttning i sin utsatta situation, men icke.

På kvällen äter vi tillsammans, vi har klätt oss fina, och människor runt omkring oss tror helt säkert att vi tillhör ett företag som är på kick-off. Jag undrar om stämningen i lokalen skulle förändras om alla utomstående visste vilka vi var. Att alla vi som sitter runt dessa tre bord har en sak gemensamt. Vi är anhöriga till våldsdödade.

Människor runt mig småpratar. Man hör bisarra detaljer lite här och var. Brännskador, antal slag, knivhugg o.s.v. Vi jämför gärningsmännens/kvinnornas straff. I många fall är de skrattretande och vi glädjes i de fall där livstidsstraff verkligen delats ut.

På söndagen är vi alla trötta. Det tär på kropp och själ att lyssna och berätta om dessa svåra saker. Det gör fysiskt ont, ändå är det ett måste. Vi måste få berätta för någon som vill lyssna hur mycket blod det fanns på brottsplatsen, vi måste få prata om våra bruna påsar som vi fått hämta ut hos polisen, innehållandes bevismaterial för dem, men för mig det sista som min älskade dotter rörde vid den måndagseftermiddagen förra året när en tillfällig bekantskap till henne bestämde sig för att hon inte längre skulle få leva.

Jag vinkar diskret hejdå när jag för sista gången lämnar mina olyckssystrar och bröder, trots att jag egentligen vill krama om dem en i taget och tacka för att de finns, för att de berättar och för att de lyssnar.

Jennie Brangelid

Nyheter